DEL 2 - AUDITION, LYX OCH EN ATTANS MASSA VILJA
PLAY – Stratford är vad de flesta tidningar skulle kalla ett ”uppcoming area”. Vissa delar är ruffiga, andra är fulla av lyxbyggnader och oändliga löften om ”penthouses” och ”five star hotels”. Det byggs, det bankas och till salu-skyltar pryder många skyltfönster. Mäklarfirmorna är överfulla av foton på lägenheter för bara 2000-3000 pund i månaden.
Förutom byggnaderna i lyxförpackningar och de tomma tomterna som skvallrar om att Stratford inte alltid har varit så ”fancy” som det är nu, så är allting väldigt grönt. Hundkex, syrener och björnbärsbuskar blommar för fullt och träden är fulla av klorofyllfyllda löv. Medan det är i slutet av april i Göteborg så har mitten av juni kommit till London. Det beryktade 3 Mills Studios ligger mellan tre områden. En park, ett bostadsområde (lyxlägenheter, vad annars?) och en å. Lokalerna är gamla och användes till att mala olika veteslag tills efter the London Blitz. Nu spelas det in serier, musikvideos och filmer på området istället.
Jag skakar av nervositet när jag får mitt passerkort av vakten. Min audition äger rum i det gamla labbet (jag har ingen aning vad det kan ha används till) och jag går långsamt till byggnaden. Väl därinne träffar jag elever från den ettåriga- och tvåårigakursen, och nio andra personer som är där av samma anledning som jag.
-Q&A –
Questions and answers/frågor och svar-delen var lättast. Tre regissörer, grundarna av skolan, satte sig på varsin stol mittemot och började berätta om regler, villkor, kursavgift, boende, ridning, bågskytte, film, manusskrivande, showreels, agenter, BAFTA-prisutdelningen och slutprojekt. Det var, minst sagt, förvirrande.
-Movement-
Rörelsedelen var svårare. En av regissörerna kastade olika scenarior åt oss och de andra två bedömde hur mycket vi levde oss in. Har du någonsin försökt visa att du ger och tar något med bara ögonen? Nej, inte jag heller. Det var svårt. Jag har inte heller någonsin försökt klättra ut ur en icke existerande bubbla med sådan intensitet.
-Screen Audition-
Det här var definitivt svårast.
”Här har du en monolog. Du får lite tid på dig att läsa igenom den. Lycka till.”
Okej. Visst. Det kan jag göra.
Det var ingen svår monolog, även om jag fick fråga en kille om hur man uttalar ”vaguely” (G eller dg? G.). Jag var den andra som ropades in till två av regissörerna för att filmas. Det passade mig bra. Jag skulle inte lära mig texten bättre än jag redan hade gjort och desto mer tid som passerade, desto nervösare skulle jag bli. Jag leddes ned i en källare och de två männen förklarade för mig hur allt skulle gå till. Sedan fick jag läsa. Jag gjorde ett dåligt jobb, det förstod jag direkt. De frågade mig om jag var nervös och bad mig sedan att göra om det. Den här gången filmade de mig inte, utan observerade mig bara på en storskärm. Jag kunde känna i hela kroppen att jag fortfarande gjorde ett dåligt jobb.
Sedan bad de mig sitta ned och förklarade att jag inte passade för den ettåriga kursen.
”Du har ändå knappt åldern inne”, förklarade en av dem. ”Vi tar in en tjugoettåring kanske var tredje år. De har sällan den betalda erfarenheten som behövs. Du har grunderna, du har det som krävs, men du har inte erfarenheten.”
-Intervju-
Jag kallas in på intervju ett par minuter senare och får sätta mig mittemot den tredje regissören. Han frågar om studielån och min tidigare utbildning.
”Du är från Sverige och lån brukar sällan vara ett problem för er.”
Intervjun är kort och relativt smärtfri, även om han också påpekar min brist på erfarenhet (För att få erfarenhet, krävs erfarenhet. Låter det bekant?). När jag ska gå stannar jag till och ser honom i ögonen.
”Jag vill verkligen det här. Verkligen.”
Sedan är min audition över. – STOP.
Den 28 april 2017, sex dagar senare, får jag svar via mejl.
”CONGRATULATIONS ON A SUCCESSFUL AUDITION!”
