Evelina Johannesson

1. ”Är du ledsen?” frågar kvinnan i vårdcentralens reception.

”Nej”, svarar jag och försöker att torka tårarna. ”Bara extremt förkyld.”

Jag sätter mig i väntrummet och försöker att ignorera den gamla mannen och kvinnan vid hans sida som stirrar på mig som om jag vore något som de aldrig har sett tidigare. När jag är förkyld rinner både ögon och näsa som Niagarafallen, och resten av ansiktet är oftast både likblekt och rödflammigt på samma gång. Det är ingen trevlig syn men absolut inte något nytt och fascinerande.

När läkaren sedan ropar upp mig så ser hon förskräckt ut och helt plötsligt är jag indragen i en diskussion om mental hälsa och vikten av att sätta sig själv främst.

”Det är bra att veta, men jag är bara förkyld”, säger jag försiktigt och ler med mascara över halva ansiktet.

”Jaha.” Hon drar sig tillbaka som om jag vore pestsmittad.

En attraktiv kille ler mot mig på tågstationen. När jag sedan nyser slocknar hans leende och han skyndar sig på närmaste buss, trots att han precis pratat med en vän i sin telefon och sagt att han planerade att ta tåget.

Sammanfattning: Jag börjar tro att jag kanske har pesten trots allt. Det är nog bäst att ringa Folkhälsomyndigheten, Smittskyddsinstitutet och Stefan Löfven – ifall ifall. ¨

2. Tjejen bakom disken på Starbucks i Westfield galleria ser, milt sagt, förvånad ut när jag beställer Teavana Shaken Iced Tea med hibiskus.

”Inte Pumpkin Spiced Latte?” frågar hon med uppenbar förvirring.

Jag skakar på huvudet och hon ser om möjligt ännu mer förvirrad ut.

"Jaha”, säger hon till slut när jag förklarat att jag inte är överdrivet förtjust i pumpakryddade saker. ”Det var annorlunda.”

Sammanfattning: Även om pumpakryddade ätliga och drickbara saker ännu inte till hundra procent har nått Sverige, så har smaken helt tagit över resten av världen. Det kanske är dags att kröna en ”Pumpkin King” precis som i The Nightmare Before Christmas och gå med i hysterin, eller förbättra vårt försvar och kasta ut alla pumpor ur Sverige som en förebyggande åtgärd?

3. Löv. Gula, bruna, gröna och röda. Gräs. Grönt och gult. Träd. Färgglada och kala. Trots den ovanliga värmen för årstiden så luktar det höst ute. Den svala, lätta och friska moss- och fuktluktande doften har spridit sig som en löpeld. Jag gillar den. Jag ligger i hammocken uppe på altanen med en bok i knät och en kopp te i handen och njuter av höstens många positiva egenskaper, men plötsligt knakar någonting till i skogen intill mig och en man springer ut på vår gårdsplan. Han håller i en karta och en påse med svamp. Jag ser förvånat på när han fortsätter att springa, ut genom vår öppna grind och ner till grusvägen. Utan att riktigt hinna förstå eller återhämta mig från det oväntade intrånget så kommer nästa man. Och nästa.

Tre orienteringsgalna män har av någon anledning fått för sig att deras spår går rakt igenom vår trädgård. En trädgård som vi har slagit upp ett högt staket runt om. De har alltså klättrat över staketet i sin jakt på vinst.

Sammanfattning: Orientering och svampplockning (eftersom det här verkade vara någon form av kombination) är psykiskt påfrestande och borde förbjudas. Tydligen gör det något med huvudet som får helt vanliga män i extremt tajta, färgglada dräkter att klättra över staket, springa över gräsmattor och fullständigt ignorera tjejen som ser ned på dem från altanen.

Jag kan inte låta bli att undra vad priset var. Mer svamp eller en ny, ännu tajtare, dräkt? Varför inte en kompass av guld? Eller lite vanligt hyfs. 

Med varma, höstiga och lite smått

frusna hälsningar,

Evelina Johannesson.