Shout out till just dig
Det här är ett shout out till de män som får oss kvinnor att känna oss bekväma. Det här kanske till och med är ett shout out till just dig.
Först vill jag belysa den fina killen som mörkklädd och fort gick bakom mig när jag sent på kvällen var på väg hem från tåget. Jag hade jobbat, det var mörkt och klockan började närma sig midnatt. Ja, jag var lite orolig. Du gick snabbt, snabbare än till och med mig – vilket är duktigt jobbat då jag har en tendens att få att andra att småspringa för att få nöjet att gå vid min sida. Jag kikade mig över axeln titt som tätt, vilket jag har en vana att göra när någon närmar sig bakifrån. Jag kan ärligt talat säga att jag var enormt obekväm. Jag visste inte vem du var och du närmade dig fortare än jag klarade av att gå. Jag är stressad, orolig och lite mörkrädd. Luften är kall och rök lämnar min mun när jag andas snabbare och snabbare. När jag sedan vänder mig om igen så är du borta. Det tar ett tag innan jag hittar dig på trottoaren på andra sidan gatan. Lättnaden sköljer över mig. Du passerar mig långt borta och jag kan äntligen slappna av. När du ett par hundra meter senare korsar gatan och återigen befinner dig på min sida av vägen och svänger in på nästa gata så förstår jag att du bytte sida av en enkel anledning.
Du förstod att jag kände mig obekväm och du ville inte att jag skulle vara rädd på grund av dig. Du slösade inte tid på att förklara för mig att du inte ville mig något ont, och du blev inte arg för att jag trodde något illa om dig. Du skrek inte åt mig för att jag drog alla män över samma kant den där sena kvällen. Du brydde dig inte ens om jag jämförde dig med våldtäktsmän, kidnappare och mördare.
Du ville helt enkelt hem utan besvär, och du förstod att det var det enda som jag också ville.
Nu vill jag ge lite cred till killen som jag träffade häromdagen. Det var samma visa där. Det var kväll och som många andra så finner jag obehag av att inte veta vad som döljer sig i mörkret. Jag väntar på spårvagnen. Det gör även du och några andra killar. De är högljudda och alkoholpåverkade. Jag är obekväm. De pratar om mig, kastar blickar och försöker till och med ropa för att få min uppmärksamhet. Jag ignorerar dem. När spårvagnen sedan kommer så öppnar du dörrarna - ja, det finns gamla spårvagnar där du måste öppna dörrarna i mitten och längst bak av egen maskin – och stiger åt sidan. Jag väntar på att du ska gå på, men du gestikulerar åt mig att gå först. När jag gör det med ett svagt ”tack” och ett förvirrat leende, så kastar du en sista blick på killarna som brötar och ropar något efter mig innan även du äntrar spårvagnen.
Jag kanske tolkade situationen helt fel, men det verkade som att du lät mig gå först för att du oroade dig å mina vägnar på grund av de andra killarnas beteende.
Det finns inte så mycket mer att säga än tack. Det var väldigt snällt av dig.
Sådana situationer som nämns ovan gör mig rörd. De är enkla och det ger inte dig någonting egentligen – förutom en kvinna som troligtvis inte kunde vara tacksammare. Jag antar att du inte har en aning om hur det känns när något hotfullt gömmer sig ute i mörkret. Eller så vet du kanske precis hur det känns. Du kanske oroar dig för att bli rånad, våldtagen eller kanske till och med är rädd för clowner. Jag förstår dig, det gör jag verkligen.
Jag skulle aldrig vilja skrämma dig. Om du förklarade för mig vad som gjorde dig rädd så skulle jag absolut försöka undvika den handlingen.
Många män blir idag arga över kvinnors rädsla.
”Du känner inte mig.” Nej, det gör jag inte och det är just det som är grejen. Jag känner inte dig. Jag vet inte vem du är eller vad du är kapabel till. Jag kanske till och med tror att jag känner dig men ändå finns det något hos dig som gör mig obekväm.
Istället för att ta illa upp så kanske du kan göra något som de fina killarna gjorde? Gå på andra sidan gatan istället. Var noga med att visa att du inte vill något ont. Skrik inte åt oss, bli inte arg. Vi generaliserar på grund av rädsla och ovetskap. Du som tycker att du är så himla vettig och en sådan bra person kan väl utföra en enkel handling som visar att du inte vill skada oss. Tryck inte upp faktumet att du är en snäll person i ansiktet på oss, det bevisar snarare motsatsen. Gör något litet som till exempel att korsa gatan. Det är något litet för dig, tjugo steg extra, men det gör hela dagen för mig.
Med stelfrusna
hälsningar,
Evelina Johannesson
