Evelina Johannesson

Jag har ett jobb. Ja, krisen om arbetslöshet har ännu inte nått mig. Jag gillar att jobba. Jag älskar att ha en inkomst. Jag tycker om de som jag arbetar med. Jag trivs på min arbetsplats och trots att dagarna är långa och svettiga så tycker jag att jobbet är både roligt och givande. Men det finns en sak som gör att jag nästan varje dag frågar mig själv ”Varför gör jag det här nu igen?” och det är kunderna.

   Nej, förlåt. Gästerna. Vi har gäster, inte kunder. De kallas gäster för att de ska känna sig välkomna och uppskattade. Ibland gör de också att jag känner mig på samma sätt, men oftast inte, och här lider ett par klassiska exempel på varför jag då och då ifrågasätter varför jag har just det jobbet som jag har.

Först tänker jag presentera lite information om min arbetsplats. Jag jobbar på ett snabbmatställe, och ett omåttligt populärt sådant eftersom det ligger på en plats som många människor tycker är ett av de roligaste ställena i världen. Snabbmatställen och inte minst de som arbetar på dem är inte alltid högt uppskattade utan klankas ganska ofta ned på.

Här följer fem vanliga kommentarer, med en humoristisk tvist, som vi som arbetar på sådana ställen (både mitt eget och, troligtvis, alla som liknar det) får höra nästan dagligen. Under kommentarerna kommer även vad jag vill svara, och vad jag faktiskt svarar.

1.Jag har väntat jättelänge! Varför gör du ingenting åt det?

Nej, det har du inte. Troligtvis tre minuter, max fem. Och vad kan jag göra åt det? Syns det inte att jag står i kassan? Ser det ut som att jag gör maten? Det är faktiskt inte mitt fel att det dröjer och uppenbarligen har du något problem med att processera uppenbar information eftersom jag står mitt framför dig och inte inne på bordet.

Maten är alldeles strax färdig! *ler brett och onaturligt* 

2. Kan jag få utan lök?

Ja, absolut. Det är inga problem. Så länge du säger till medan jag slår in din beställning. Inte efteråt. När maten redan kommit. 

Ja, självklart. *vänder mig mot bordet och frågar dem med ett trött leende och himlande ögon om de kan göra en ny portion, trots att vi troligtvis kommer att få slänga den gamla*

3. Ska jag plocka undan mitt eget skräp? Vad ska jag göra av det då?

Ja, du ska slänga ditt eget skräp! Mitt jobb är att torka bord och sopa golv, inte att slänga dina servetter och muggar. Existerar det ens något sådant här ställe där man inte slänger sitt eget skräp? 

Du får gärna slänga det i någon av de sju soptunnorna i lokalen. *pekar med ett onaturligt brett leende åt alla håll och kanter* 

4. Vad är det för kött? Nötkött? Okej. Vad är det för köttfärs? Nötfärs? Okej.  Vad är det för kyckling?

Eh, kyckling.

Kyckling. *ler väldigt brett*

5. Vad innehåller det här? 

Jag räknar med nöje upp alla ingredienser men i gengäld får du mer än gärna lyssna istället för att avbryta mig mitt i en mening eftersom du redan har tankarna på annat håll. Har ingen någonsin lärt dig att det är oartigt att avbryta någon, trots att du uppenbarligen tycker dig stå högre än det här personen? Vilket du förresten inte gör. Även om du är två meter lång. 

Ja den innehåller det här, det här och det här. *ser att du redan har slutat lyssna men ler ändå så brett som det bara är möjligt*

Tack för att du läste. 

Med vänliga hälsningar, 

Evelina Johannesson.