Evelina Johannesson

Varför gör jag det här nu igen? Tänker jag och stirrar ner i avgrunden som breder ut sig nedanför mig.

Långt, långt därnere kan jag skymta människor men de är alldeles för långt borta för att jag ska höra deras skratt.

Eller skrik.

Jag drar ett djupt andetag. Jag ska medvetet och frivilligt kasta mig utför ett stup, med ingenting annat än ett par platsplankor mellan mig och döden. Min kropp är på helspänn när jag sakta glider iväg. Snön under mig borde vara mjuk, men är för hårt packad för att ge någon speciellt bekväm landning vid ett eventuellt fall.

Jag kommer alltså att slå mig. Hårt. Om jag överlever.

Jag bromsar och jag svänger. Träd, liftar och snöhögar rusar förbi mig i väldig fart medan jag, av någon outgrundlig anledning, åker nedför Branäsberget. Sedan är jag tillbaka där jag började, vid knappliften och liftvärden, som ger mig ett roat leende när jag ännu en gång stoppar plastpinnen mellan benen och dras iväg.

Den här gången ska jag inte hoppa av efter en fjärdedel av backen.

Efter ett par åk, från toppen av backen, prövar jag en annan backe. Backen slutar i en liten dal och när jag ska ta liften upp igen så inser jag att liftvärden har ett otroligt charmigt och lite halvarrogant leende. Väl medveten om att mitt hår är rufsigt, munnen och näsan är insmörjda med Vaselin (vilket är väldigt kladdigt) och mitt ansikte är både sjukligt blekt och lysande rött av kylan, så försöker jag le inbjudande.

   När jag sedan sträcker mig efter pinnen så missar jag den med marginal.

   ”Klarar du dig själv?” frågar liftvärden och skrattar.

   Jag rätar på ryggen, rodnar och svarar snabbt:

   ”Absolut.”

Sedan greppar jag den nästa pinne och far iväg utan att skänka honom en blick. Andra, tredje och fjärde gången jag träffar honom så pratar vi inte.

Min första tanke när jag ska kasta mig ut från en backe är:

Jag kommer att dö.

Det är också det jag tänker medan jag åker. Och när jag nästan är framme. Och när jag ska ta liften upp igen. Skidåkning känns verkligen inte som en sport för mig – som är livrädd för höjder och fart – men ändå åker jag varje år till Branäs i Värmland, FAST det borde gå emot alla mina instinkter. Alla människors instinkter faktiskt. Det är helt galet att kasta sig utför ett berg bara för att få en kick.Och ändå älskar jag det.

Med vänliga hälsningar, Evelina – höjdrädd, adrenalinjunkie och smått förvirrad över sina egna känslor gentemot fart - Johannesson