Men
Julen närmar sig med stormsteg. Oktober, november, december – för vissa flyger månaderna förbi. Min höst har passerat i ett högt tempo och innehållit många roliga stunder med vänner och familj.
Jag har lyckats landa ett säsongsjobb på Liseberg, firat en mycket trevlig och intensiv Halloween, deltagit i min första riktiga bokmässa och nu väntar en högtid där jag planerar att pracka på mina nära och kära julklappar i mängder.
Ja, för mig har månaderna flugit förbi. Själv tycker jag att tiden har gått alldeles för snabbt, men det finns många som inte känner likadant.
En splittrad, sönderslagen familj i en liten överfull båt på havet tycker nog inte likadant.
De som försöker ta sig över gränserna till andra länder, länder som ska vara tryggare än deras egna, har nog inte samma känsla som jag har angående tidens lopp.
De som sitter i burar i väntan på sin, förhoppningsvis smärtfria, död efter att ha plågats konstant under hela sina liv anser nog att jag har fel.
För mig har tiden gått ovanligt fort, men för andra har den praktiskt taget stått stilla.
Dagligen strömmar nyheter in om död, massmord, våldtäkt, människors själviskhet och lidande i mängder. Även godhet göms bland de ständigt uppdaterade texterna och tv-och webbsändningarna, men den försvinner lika fort som den dykt upp och ersätts av fler hemskheter.
I det här inlägget vill jag hylla de goda, och låta de onda falla.
Jag vill slå IS i ansiktet och bränna ner deras hem, utan att uppmuntra våld.
Jag vill släppa lös de djur som sitter fängslade för sin päls eller sin genetiska struktur, utan att tro att någon skulle hindra mig och våga tro på att djuren skulle klara sig i frihet.
Jag vill öppna Sveriges gränser och fylla dem med försvarslösa, traumatiserade unga och gamla, utan att bli anklagad för att äventyra Sveriges svenskhet och utan att inse att vi kanske inte kan ta emot alla.
Men det kan jag inte göra, inte utan allvarliga konsekvenser som kan bli bestående i mitt liv.
För jag vet att bekämpa våld med våld aldrig har löst något tidigare i historien.
Jag vet att de försvarlösa djuren inte skulle klara sig ensamma i frihet och att släppa dem fria utan ett domstolsbeslut som aldrig kommer är olagligt.
Jag vet att vi inte kan få plats med alla världens lidande människor i vårt land.
Jag vet och förstår allt ovanstående.
Men
Jag tror att det finns praktiska, bättre lösningar för att stoppa det pågående kriget mot IS.
Jag tror att svårighetsgraden för att ändra lagstiftningar och istället göra något som gynnar djuren, inte är så hög och komplicerad som vissa vill ge sken av.
Jag tror att Sverige har plats för fler än många anser, även om vi inte kan ta in alla, och att lösningarna för en bättre flyktingpolitik inte är långt borta.
Jag tror att alla har rätt till ett långt och lyckligt liv, skyddade från hemskheter och obehagliga överraskningar.
Jag tror för lika rättigheter för flykting och svensk, för djur och människa.
Jag tror på ett enat Sverige, mot den verkliga fienden och inte de som flyr från dem som krossade deras gamla liv.
Och tro kanske inte verkar som något speciellt, ingen stark kraft eller kanske en illusion av trygghet och en önskan om lycka. Men i juletid, så är tro det kraftfullaste vi har och att inte utnyttja vår positivitet till något bra, vore bara ointelligent.
Jag sätter min tilltro till de goda människorna i vårt samhälle, och jag hoppas att jag tillhör dem, för i den här världen så behövs all godhet som vi kan uppbåda. Året som gått har varit hemskt, underbart, olyckligt, lyckligt, traumatiserande och fantastiskt – men för och främst så har det varit innehållsrikt, på både gott och ont.
Jag har tagit studenten, släppt min första bok, börjat skriva på nya historier, åkt på min första utlandsresa utan mina föräldrar. Jag har firat min nittonårsdag, min gudsons födelse, midsommar, halloween och snart ska jag fira jul tillsammans med mina nära och kära i min älskade trygghet.
Men alla har inte haft den turen eller ens chansen. Andra har fötts i krig och under svåra plågor. Många har dött en smärtfylld och hemsk död. Vissa har flytt för sina liv och fått komma till oss, medan andra fortfarande irrar runt utan hem och trygghet.
Jag tror för oss alla, inte på något religiöst utan på mänskligheten själv. Jag tror för att jag behöver det och för att de förtjänar det. Jag tror för att jag vet att det kan bli bättre.
Med tacksamma, julglada & sällskapssjuka hälsningar,
Evelina Johannesson
Jag har lyckats landa ett säsongsjobb på Liseberg, firat en mycket trevlig och intensiv Halloween, deltagit i min första riktiga bokmässa och nu väntar en högtid där jag planerar att pracka på mina nära och kära julklappar i mängder.
Ja, för mig har månaderna flugit förbi. Själv tycker jag att tiden har gått alldeles för snabbt, men det finns många som inte känner likadant.
En splittrad, sönderslagen familj i en liten överfull båt på havet tycker nog inte likadant.
De som försöker ta sig över gränserna till andra länder, länder som ska vara tryggare än deras egna, har nog inte samma känsla som jag har angående tidens lopp.
De som sitter i burar i väntan på sin, förhoppningsvis smärtfria, död efter att ha plågats konstant under hela sina liv anser nog att jag har fel.
För mig har tiden gått ovanligt fort, men för andra har den praktiskt taget stått stilla.
Dagligen strömmar nyheter in om död, massmord, våldtäkt, människors själviskhet och lidande i mängder. Även godhet göms bland de ständigt uppdaterade texterna och tv-och webbsändningarna, men den försvinner lika fort som den dykt upp och ersätts av fler hemskheter.
I det här inlägget vill jag hylla de goda, och låta de onda falla.
Jag vill slå IS i ansiktet och bränna ner deras hem, utan att uppmuntra våld.
Jag vill släppa lös de djur som sitter fängslade för sin päls eller sin genetiska struktur, utan att tro att någon skulle hindra mig och våga tro på att djuren skulle klara sig i frihet.
Jag vill öppna Sveriges gränser och fylla dem med försvarslösa, traumatiserade unga och gamla, utan att bli anklagad för att äventyra Sveriges svenskhet och utan att inse att vi kanske inte kan ta emot alla.
Men det kan jag inte göra, inte utan allvarliga konsekvenser som kan bli bestående i mitt liv.
För jag vet att bekämpa våld med våld aldrig har löst något tidigare i historien.
Jag vet att de försvarlösa djuren inte skulle klara sig ensamma i frihet och att släppa dem fria utan ett domstolsbeslut som aldrig kommer är olagligt.
Jag vet att vi inte kan få plats med alla världens lidande människor i vårt land.
Jag vet och förstår allt ovanstående.
Men
Jag tror att det finns praktiska, bättre lösningar för att stoppa det pågående kriget mot IS.
Jag tror att svårighetsgraden för att ändra lagstiftningar och istället göra något som gynnar djuren, inte är så hög och komplicerad som vissa vill ge sken av.
Jag tror att Sverige har plats för fler än många anser, även om vi inte kan ta in alla, och att lösningarna för en bättre flyktingpolitik inte är långt borta.
Jag tror att alla har rätt till ett långt och lyckligt liv, skyddade från hemskheter och obehagliga överraskningar.
Jag tror för lika rättigheter för flykting och svensk, för djur och människa.
Jag tror på ett enat Sverige, mot den verkliga fienden och inte de som flyr från dem som krossade deras gamla liv.
Och tro kanske inte verkar som något speciellt, ingen stark kraft eller kanske en illusion av trygghet och en önskan om lycka. Men i juletid, så är tro det kraftfullaste vi har och att inte utnyttja vår positivitet till något bra, vore bara ointelligent.
Jag sätter min tilltro till de goda människorna i vårt samhälle, och jag hoppas att jag tillhör dem, för i den här världen så behövs all godhet som vi kan uppbåda. Året som gått har varit hemskt, underbart, olyckligt, lyckligt, traumatiserande och fantastiskt – men för och främst så har det varit innehållsrikt, på både gott och ont.
Jag har tagit studenten, släppt min första bok, börjat skriva på nya historier, åkt på min första utlandsresa utan mina föräldrar. Jag har firat min nittonårsdag, min gudsons födelse, midsommar, halloween och snart ska jag fira jul tillsammans med mina nära och kära i min älskade trygghet.
Men alla har inte haft den turen eller ens chansen. Andra har fötts i krig och under svåra plågor. Många har dött en smärtfylld och hemsk död. Vissa har flytt för sina liv och fått komma till oss, medan andra fortfarande irrar runt utan hem och trygghet.
Jag tror för oss alla, inte på något religiöst utan på mänskligheten själv. Jag tror för att jag behöver det och för att de förtjänar det. Jag tror för att jag vet att det kan bli bättre.
Med tacksamma, julglada & sällskapssjuka hälsningar,
Evelina Johannesson
