Evelina Johannesson

”När jag började segla till sjöss i maskin var jag trimmer på Aileen Allannah. För jag fick lämna en trålare i Aberdeen och fick chansen att mönstra med samma.”

   Så börjar boken om Charlie Barrs högst ovanliga liv. Den 15 december 2017 fyller han 93 år och historierna han har att dela med sig av är många.

Tre dagar innan releasen av Charlie B – eldare, skeppssänkare och förstklassig pirat går han med på en intervju. Den självbiografiska berättelsen har väckt stor uppmärksamhet i media men Barr verkar inte direkt intresserad av ”ståhejet” som han själv kallar det. Istället vill han prata om livet på båten Aileen Allannah.

   - Det var hårt på den tiden, svarar han på frågan om han trivdes i sitt yrke. Vi gick sex om sex och ibland gick vi fyra om fyra. Man tröttnar på teblask, konserver och kex när man seglar för två pund i hyra.

   Lönen var knapp, arbetet hårt och vädret ofta dåligt.  Fraktfartyget Aileen Allannah ligger fortfarande kvar i Göteborgs hamn, men den gamla skutan hade sin topp under 1950-talet då hon användes för att skeppa diverse nödvändigheter mellan olika länder.

   - Vi var sex man på durken och två i var box. Det var kolboxar stora som hus och det mesta vi gick med var stenkol och koks ifrån Sunderland till Santa Cruz, berättar Charlie.

”I was born by the side of the sea”

När han ska svara på frågan om hur han klarade sig igenom de tuffa dagarna på skeppet behöver han inte tänka efter.

   - Det var dåligt med käket men chefen var bra så vi höll alltid stimen på toppen, och så fick vi en whiskey var fjortonde dag. ”Det var nyttigt för kroppen”, sade gubben. ”It’s very old whiskey my boy”, sade han då och så plirade han smått och slog i och så sjöng han en visa som började så: "I was born by the side of the sea".

   Charlie sjunger högt och glatt när han ska demonstrera kaptenens grova röst.

”Man får ju till slut ett förinnerligt hat …”

Under 1970-talet pensionerades Aileen Allannah och Barr fick istället anställning på hamnens nya tillskott.

   - Båtens namn var Bermudas på femtusen ton med sex fyrar och trångt mellan skott’na. Och jag sade när jag stod där med släjsen igång: ”Det är syndastraff boys att vi fått’na!”. Våra kol var som snus eller finmalet krut. Vi fick släjsa raka i ett, vi fick slagga två gånger på vakten till slut, och vi levde i aska och svett.

   Han tar en andningspaus och torkar svetten ur pannan som om han minns hettan från kolet innan han fortsätter.

   -  Ja, den får inte vara dum eller lat som ska stå på elddurk och fyra, och man får ju till slut ett förinnerligt hat till matroser som inte kan styra.

Den stora olyckan

Bermudas var en mångkulturell arbetsplats, åtminstone med 60-talets mått.

   - Jag har seglat med britter och yankees och allt, ja, med tyskar, ja, med portugiser, det var hemskt när man gick utan hyra och svalt och fick smörj av Antwerpens poliser. Men det värsta var nog, när vi hade gjort rent i ångpannorna ner i Bordeaux, för jag somna i kitteln och märkte för sent att manluckorna skruvades på. Ja, jag vakna när vattnet blev påsläppt, you see, och kamraterna eldade under, det var kolmörkt i kitteln och vattnet det steg …

   Hur han klarade sig undan från situationen som borde inneburit döden går att läsa om den kommande boken. Barr tackar glatt för sig innan han strosar vidare till nästa intervju.

Evelina Johannesson