Varför gör jag det här nu igen? - Del 2
Bokmässa, ja! Det här klarar jag absolut. Hur svårt kan det vara egentligen?
Den första, och än så länge enda, bokmässan som jag har deltagit i, var Hallands Bokmässa.
Nej, så svårt var det absolut inte. Jag var inte ens nervös, snarare exalterad. Tills jag ett par dagar innan öppningen fick ett mejl.
Evelina Johannesson – intervju 15.10 på Stora scenen.
Vänta, vadå intervju!? Jag har inte gått med på att intervjuas. Hur ska jag kunna fylla tio minuter utan att byta till rent struntprat? Nej, det klarar jag inte. Absolut inte. Jag vägrar.
Den 28 november 2015 klockan 15.10 står jag iallafall på scenen och darrar med en mikrofon i handen.
Och allt jag kan tänka är:
Hur kunde jag gå estet?
Jag gick det estetiska programmet på Hulebäcksgymnasiet, vilket betyder att jag minst tre gånger per år (oftast fler) hade en skyldighet att ställa mig på en scen inför folk och underhålla dem på bästa sätt.
Jag har också tagit en kurs i retorik.
Jag har även läst Engelska vid Göteborgs Universitet, och den kursen inkluderade Academic Speaking.
Jag har alltså utbildat mig till att prata inför folk.
Och ändå hatar jag det.
Jag fryser och svettas om vartannat och hela min kropp darrar av nervositet. Intervjuaren ser på mig med snälla ögon och ställer sin första fråga efter en kort presentation av mig.
”Skulle du kalla din bok en dystopi?”
Jag stirrar på honom med vilt uppspärrade ögon, samtidigt som jag har en innerlig argumentation mot mig själv.
Dystopi? Vad sjutton är en dystopi?
Det vet du. Du har skrivit och läst om dystopier i skolan.
Ja, men vad är det då?
Jag minns inte riktigt nu eftersom jag under enorm press, men det vet du egentligen.
Det hjälper ju inte nu!
Intervjuaren ser att jag blir panikslagen och glider smidigt in på ett nytt ämne och lyckas på något sätt förklara för mig vad en dystopi är, utan att göra det alldeles för uppenbart att jag är helt ute och cyklar.
Dystopi är en negativ samhällsvision.
Ja, men det visste jag ju!
Varför sa du inte det då?
Ursäkta? Det är faktiskt du som inte kan hantera stress.
När jag sedan går av scenen är jag så lättad över att äntligen vara färdig att jag glömmer hur roligt det faktiskt var att ha allas ögon på sig.
Nästa gång jag hamnar i samma situation så är dock allt jag kan tänka:
Varför gör jag det här nu igen?
Det är samma visa varje gång. Nervositet, självhat, lycka, glädje, lättnad och till sist – glömska.
Varenda. Himla. Gång.
Vissa lär sig aldrig.
Med vänliga hälsningar, Evelina – nervös, glömsk och fungerar inte alls under press eller stress – Johannesson.
